Ni vet när det regnar på våren. När alla nyutslagna träd förtrollar luften då de äntligen vågar låta sina knoppar slå ut och bli blommor, när marken luktar våt asfalt och blöt jord. Efteråt kommer tystnaden, stillheten. Det känns som att tiden fryser och att alla väntar på att nån ska våga ta nästa steg. Ett försiktigt fågelkvitter och magin är bruten. Man blinkar med ögonen och skakar på huvudet, undrar om man inbillat sig allt.
Precis så kändes det igår. 
Bara hästarnas blöta halsar och vattendropparna som låg på trädbladen och glänste i solen skvallrade om regnet som precis dragit förbi. Blev helt berusad av alla dofter, alla känslor.
Fyra varma hästar taktade framåt över ängarna samtidigt som solen trängde undan de sista regntunga molnen på himlen. Red ner mot Norrviken och lät hästarna svalka av sig i det grunda insjövattnet. Frustandes och sparkandes med frambenen roade de sig själva ett tag, medan vi försökte fotografera och spara minnen av den tidiga majkvällen.
Min bästa tid är nu.

pussilull